Att bli storebror

Innan Molle kom till världen så har Joppe alltid varit nummer ett. Första barnet för mig och Jonas, första barnbarnet för både mormor och morfar samt farmor och farfar. Och även första barnet i vår vänskapskrets. Joppe är alltså van vid att få mycket uppmärksamhet och att alltid vara i centrum. Sen Molle kom till oss så har Joppe förändrats en hel del. Han är betydligt mer högljudd, gapar, skriker, spelar över, ramlar, skadar sig och så vidare. Allt för att få hela vår uppmärksamhet. Dock tror jag att Joppe tycker det är spännande med en bebis i familjen samtidigt som man kan se på honom att han inte tycker om när Molle tar vår uppmärksamhet och tid. När Jonas håller i Molle så blir Joppe väldigt ledsen och ska genast upp till Jonas och sitta i hans knä. Mig undviker han mest, jag får inga mysiga kramar och pussar utan det är bara Jonas som gäller. Vilket säkerligen beror på att jag har Molle hos mig så mycket.

Under tiden jag var gravid har vi försökt att förklara för Joppe att "mamma har en bebis i magen", "du ska snart bli storebror" men Joppe är för liten för att förstå. Jag tror det är därför hans humör och sätt har förändrats, eftersom Molle kom som en chock för honom. Helt plötsligt fanns det en bebis i familjen som bara kom över en natt och som aldrig sa hejdå och försvann.

Vi har sedan vi kommit hem försökt att ge Joppe nästintill all vår tid, uppmärksamhet och ork för att han ska känna sig så älskad och omtyckt som möjligt. Jonas och Joppe har varit ute i lekparken och lekt, tagit promenader med vagnen och varit och handlat. Idag har vi varit på Öppna Förskolan så han kunde få leka med andra barn och ha roligt. Ja vi försöker så gott vi kan och vi hoppas att Joppe vet hur mycket vi älskar honom.  

Busiga Joppe petar gärna på Molle