Tisdag förmiddag, en förmiddag som innebär lämning på förskola, handling och promenad. I skrivande stund sitter jag på en fårskinnsfäll ute och andas, vissa dagar behöver man andas mer än vanligt och idag är just den sådan dag. Molle sover här ute i vagnen bredvid mig och jag kan äntligen landa.
Något jag funderar ofta på är hur öppen jag ska vara i min blogg. Hur mycket ska jag dela med mig av och vad ska jag skriva om. Inom vilka ramar håller sig yttrandefriheten och hur personlig kan man vara utan att vara självutlämnande?
Jag har valt att blogga för att nära och kära ska få se vår vardag, som en dagbok för mig med minnen med barnen och därför har jag valt att skriva om vår vardag. Jag skriver inte i min blogg för att jag behöver skriva av mig, jag skriver inte för att klaga eller hävda mig på något sätt. Jag har medvetet valt att inte hänga ut andra människor oavsett om de är mina vänner, familj, bekanta eller okända, att inte skriva om mitt jobb, tuffa tider eller andra saker som jag anser inte hör hemma i min blogg. Vissa kanske tycker att jag inte är mig själv här i bloggen och att jag inte delar med mig av allt. Mig själv är jag absolut men jag har som sagt medvetet valt att inte skriva om allt. Jag har liksom inte det behovet, jag pratar hellre med mina vänner och familj om det är något som tynger mig.
Något av det värsta jag vet är när människor hänger ut och kränker andra, särskilt i skrivande form. Är det något man stör sig på, är irriterad över eller man tycker är fel anser jag det är bättre att man tar kontakt med personen ifråga innan man gör ett eget utlåtande som kanske inte alls stämmer överens med verkligheten. Jag tycker det är tråkigt att läsa om jämförelser, där man ser upp på det man själv har och klankar ner på andra. Jag tycker man istället kan vara glad för det man har utan att behöva stå till svars för det, utan att leta fel och brister hos andra. Jag har alltid gjort det jag tror är bäst för oss, för mina barn, mina vänner och familj.
Som lärare har jag tystnadsplikt och något jag ofta har funderat kring är att man ibland borde ha tystnadsplikt på livet, på sig själv. Vi lever idag i ett samhälle där vi är upplärda att tala för oss, stå på oss, argumentera, ifrågasätta och uttrycka känslor och åsikter samtidigt som vi inte får kränka andra, såra andra eller på något sätt inkräkta på människors frihet...
Ibland tror jag att man bör tänka en gång till innan man publicerar något på internet...Men detta är bara mina röriga tankar, en helt vanlig tisdag ute på trappan på ett fårskinn...
Håller med om att det är en sårbar gräns med hur utelämnande man ska vara. Vissa anser ju att man inte bör publicera bilder på sina barn, vissa att man inte enbart ska visa upp sin "perfekta" värld, vissa att man inte ska vara för materiell osv.
SvaraRaderaJag gillar att läsa olika typer av bloggar - din för jag tycker så mycket om er som våra vänner och det är härligt att få ta del av er vardag när vi inte hinner umgås, och jag älskar även de som ärligt kan beklaga sig över tunga saker med.
Personligen gillar jag att skriva av mig om vad som snurrar i huvudet just nu - det kan vara allt ifrån glädjeämnen som är materiella eller känslosamma, men också en klagomur över saker som är småjobbiga men jag skulle nog aldrig vilja dela med mig av de verkligt jobbiga grejerna. Ex. om det vore tungt mellan mig & Jesper eller dylikt - sånt är för privat!
Just det där med att kränka andra är dessutom jäkligt känsligt i vårt samhälle, vi diskuterade det senast igår på jobbet med tjejerna. Va mkt sånt som förekommer och va dumt det lätt blir!
Jag tycker iaf mkt om din blogg, men mer om att umgås med er såklart - för det är skönt när även du kan klaga på treårstrotsen m.m. och jag inte känner mig ensam ;) Haha.
PS. Snygga stövlar! :)
SvaraRaderaFörstår dig till fullo Linda...! Har ofta känt att det är en slags balansgång för vad man vill eller vad som är lämpligt att dela med sig av. Försöker med min blogg att ha den som ett "feel good" forum för mig själv, där jag skriver om det som för stunden faller på. Ibland ytliga saker som inredning, barnkläder osv, ibland jobbiga saker, som jag hoppas kan uppskattas och kännas igen av andra, och därmed få förståelse att vi är fler därute som har våra problem, istället för att allt ska se så felfritt och ytligt ut som möjligt. Men framförallt så är ju bloggen som en fotodagbok både för mig själv, mina närmaste, men även för Liten i framtiden. Hoppas hon kommer att uppskatta det istället för att tycka att jag lämnat ut hennes liv, utveckling, hennes vardag och vårt liv för mycket!? Men det finns MYCKET som jag håller för mig själv med. Framförallt att jag vill behålla det som är för privat just privat, men även lite med rädsla för vart det tar vägen och hur det skulle kunna tas emot. Men det är verkligen en balansgång och jag har velat mycket kring detta, men jag känner framförallt nu när vi varit borta att jag är glad att jag har min lilla blogg. Sen kan jag ibland önska att jag helt och hållet själv kunde välja vilka jag ville skulle kunna följa mig,att jag hade lite mer koll på vilka det är där ute som följer mig, att den inte hamnar i "fel" betraktares ögon, du förstår säkert vad jag menar...
SvaraRaderaJag gillar din blogg jättemycket och det är så härligt att få följa dig och din lilla familj.
Börjar verkligen längta mot kusten nu. Ska bli så OTROLIGT skönt att slippa bo i den fd vagnen något mer, fy vad hemskt det var i somras, fick knappt luft där inne =0)
Kramar i massor och hälsa de nära