Narkos och operation

Vi har nu kommit fram till narkosen och operationen i denna berättelse om Joppes operation. Redan långt innan Joppes operation hade jag och Jonas bestämt att Jonas skulle närvara vid narkosen. Både jag och Jonas hade fått följa med men eftersom vi hade Molle med oss valde jag att stanna utanför med Molle. Jag tyckte ärligt talat att det kändes befriande för jag kände mig inte stark nog att följa med. Jag hade garanterat inte klarat av att hålla tårarna borta och då ville jag inte riskera att Joppe skulle se och känna att jag var ledsen. Jonas är mycket bättre på att hålla inne sina känslor vilket jag tror var viktigt för att inte göra Joppe ledsen eller nervös.

När Jonas kom ut från operationsavdelningen var han helt vit i ansiktet. Han sa att det hade gått snabbt och att Joppe somnat på bara några få sekunder i hans famn. Operationsteamet hade omedelbart lyft över honom på operationsbordet och visat Jonas ut ur operationssalen. Så där kom Jonas gående med Joppes snutte och tutte i famnen, usch det var jobbigt att se. Jonas tyckte att det kändes jobbigt när han såg Joppes ögon bara försvinna och att den lilla kroppen blev tung och slapp. Sköterskan som hade hand om Joppe berättade för oss att operationen skulle ta minst 1 timma men troligtvis mer. Hon tyckte att vi skulle gå ner och fika lite för att tänka på annat. Så vi lämnade våra mobilnummer och tog med oss Molle (som sov gott i vagnen) och tog hissen ner till fiket. Det var inte lätt att undvika att tänka på Joppe, det var det enda vi tänkte på båda två. Vi pratade om vad de antagligen gjorde med honom, tittade på kort på honom i telefonen och kikade på klockan precis hela tiden. Vi lyckades i alla fall sitta kvar på fiket i nästan en timma, sedan gick vi upp till väntrummet igen eftersom vi ville vara nära Joppe. Jag satt hela tiden och höll i Joppes snutte, vilket kändes bra. Klockan blev allt mer och mer och när det gått två timmar sedan Jonas kom ut från operationsavdelningen såg vi kirurgen och en annan läkare komma ut från avdelningen. Hon tittade på oss, gjorde tummen upp och sa att allt gått bra medan hon gick vidare. Jag och Jonas såg på varandra och tog varandras händer och pussades av glädje. Precis då vaknade Molle och Jonas tog hand om honom medan jag blev hämtade för att gå till uppvaket.

När jag gick in på operationsavdelningen och uppvaket hade precis Joppe rullats in där. Narkosläkaren och två sköterskor stod vid hans säng och kopplade in mätaren för puls och syresättning. Det var helt underbart att få se honom och tårarna kunde inte hållas borta länge. Jag fick lite information om hur uppvaknandet gick till och fick order om att inte röra Joppe förrän sköterskan gett sin tillåtelse, vilket innebar 30 minuter utan att få ta på honom. Narkosläkaren kom med några skvallertidningar som han tyckte jag kunde bläddra i under tiden. Men jag satt mest och kollade på Joppe, han var så fin där han låg inbäddad med tjocka täcken och en mössa. Kirurgen kom in och berättade lite om operationen och sa att allt gått bra och att det inte tillkommit några komplikationer under operationen. Efter 30 minuter hade Joppe fortfarande inte vaknat så sköterskan gav honom sockerlösning i droppet och jag fick äntligen lov att klappa på honom och prata med honom. Men sömntutan ville ändå inte vakna så till slut fick sköterskan vända lite på honom fram och tillbaka och då vaknade han äntligen. När han vaknade var han ledsen och ville inte ligga i sängen utan sitta i mitt knä istället, vilket han fick. Sedan började han bråka med mig som han oftast gör när han inte vaknar självmant. Han kastade nappen och snutten säkerligen 10 gånger på golvet, givetvis så långt ifrån att jag inte kunde nå dem med tanke på droppslangen. Så narkosläkaren fick jobba hårt med att plocka upp dem gång på gång...lite pinsamt faktiskt. Joppe blev bjuden på både glass och saft men sa bestämt "NEJ" till det. De andra barnen bredvid mumsade glass och drack saft för fulla muggar, men inte min lille son minsann, nej han satt i mitt knä och surade för att han inte fick gå därifrån. Han hade fullt upp med att kasta napp och snutte och att säga hejdå till samtliga personer i rummet. Efter en stund sa sköterskan där att han lika gärna kunde få gå därifrån eftersom han var så pass pigg.

När vi kom ut från operationsavdelningen gick vi in i hans rum och sköterskan ville att Joppe skulle lägga sig i sin säng för att vila. Men det ville inte Joppe, han skulle sitta i vagnen, "Oppe sitta vagn". Så det var bara att sätta honom i vagnen, där var han nöjd och satt och såg på barnprogram tillsammans med Molle. Antagligen kände han sig trygg i vagnen, han älskar verkligen sin vagn. Så det var tur att vi inte tog med oss swiften (enkelvagnen), fast då hade vi i och för sig fått ta bort Molle och låtit Joppe få sitta i den. Medan Joppe såg på barnprogram (lägligt nog började I drömmarnas trädgård) drack han en hel flaska välling och mumsade i sig några godisar. Någon timma senare kom sköterskan in och tog bort ingången i handen på honom och informerade oss om hur vi ska sköta honom när vi kom hem, medicinering o.s.v. Sedan sa hon att vi fick åka hem när vi ville, att vi fick avgöra om vi ville åka hem direkt eller stanna kvar. Joppe sa med en gång "hej då" och vi tyckte också att vi lika gärna kunde förbereda oss för att åka hem. Joppe ville ändå inte vila och sitta i sängen gjorde han bara i 10 minuter för att sedan vilja sitta i vagnen igen.

Resan hem gick bra, Joppe mådde inte illa utan var vaken och kikade ut i fönstret, pratade om lastbilarna han såg o.s.v. Läkaren gav honom medicinering för illamående under operationen eftersom Joppe lätt mår illa, vilket man lätt gör av narkos. Så medicineringen värkade även under bilresan hem, vilket var skönt.

Hur det fungerar här hemma och vad vi har gjort idag kommer i ett inlägg imorgon...

 Joppe sitter i sin älskade vagn efter uppvaket

Efter en timma satte han sig i sängen och spelade på iPaden