Håll i hatten!

Idag är det dags för dop för Joppe och Molles söta kompis Sixten. Men innan dess kommer Petra, Marcus och Charlie hit på frukost. Vi ska nämligen fixa i ordning det sista på doppresenten. Vi skulle egentligen gjort det igår kväll, men klockan blev alldeles för mycket, därför får vi ta det idag på förmiddagen.

* * * * *

 

Men nu till något helt annat, något helt otroligt...ja för att vara Linda Lundberg alltså. Igår kväll efter vi ätit, nattat barn och fixat lite här hemma fick jag ett ryck och tog mig en kvällspromenad. När jag hade gått ca 800 m tänkte jag att jag kanske skulle testa att jogga lite. Då ska ni veta att jag verkligen inte är någon jogging-människa. Jag fullkomligt hatar att springa, om det inte är korta sträckor som i skolan då man sprang 60 m och 100 m. Men det var ju några år sedan sådana sträckor var aktuella om man så säger. Om sanningen ska fram så tror jag ärligt talat att jag aldrig har sprungit någon runda i hela mitt liv. Kanske att jag sprungit i Petersburg när jag var typ 12 år, haha. Ja ni förstår kanske att kvällens infall var något utöver det vanliga. Jag föredrar mer att köra spinning, det är mer min grej.

 

Hur gick det då? Jo den otränade Linda Lundberg som aldrig har joggat, är helt otränad, fött två barn inom loppet av 20 månader och som väger mer än vanligt orkade faktiskt springa. Runkeeper visade att jag sprang 4 km utan att stanna (4,8 km men då gick jag ju 800 m i början). Jag är fullt medveten om att 4 km inte är något att skryta om, men  jag är faktiskt lite stolt över mig själv, jag trodde faktiskt ärligt talat att jag inte skulle orka springa mer än typ 200 m. Men skam den som ger sig! Med lite bra musik i iPhonen, tacos i magen och ett glatt humör kommer man långt.

 

 

Gammal bild på mig, på väg till spinningpasset med Molle i magen

 

Den 3 september öppnar gymmet i nya lokaler och då ska jag ta tag i träningen ordentligt!

Springa är fortfarande inte min grej, men det var kul att testa!