Denna berättelse börjar på fredagen den 18 november. Jag vaknade upp på morgonen och kände inte det minsta, under gårdagen hade jag haft molande värk och förvärkar, men inte denna morgon. Jag åkte och lämnade Joppe på förskolan och styrde sedan bilen vidare mot jobbet för att göra min sista arbetsdag. Det gick jättebra att jobba och jag kände inget direkt, ett tryck neråt och lite molande värk var det enda. När jag slutade jobbet för dagen åkte jag och hämtade Joppe på förskolan och vi åkte vidare hem, lagade mat och lekte precis som vanligt. Ju mer det närmade sig kvällen desto mer molande värk och förvärkar fick jag. Men jag trodde absolut inte att det var något på gång, utan att det säkerligen skulle dröja några dagar till.
Jag och Jonas kikade på IDOL och jag låg och mumsade choklad i soffan. När klockan blev runt 20:30 tyckte jag dock att det började göra lite ondare än tidigare, så jag sa till Jonas att vi kunde starta en värktimer för att hålla lite koll. Efter att ha klockat värkarna i ca 1 timme gav jag upp, de var alldeles för oregelbundna och de låg mellan 4-11 minuter. Jag kände därför att det var helt meningslöst att fortsätta att klocka dem. Jag beslöt mig då för att ta en panodil och en varm och skön dusch (samt skriva ett blogginlägg) för att se om värkarna avtog. Det kändes riktigt bra när jag kom ut ur duschen så jag tänkte att det säkert bara var förvärkar jag hade.
Vi såg klart på IDOL, men helt plötsligt fick jag ont igen och Jonas klockade då värkarna och tyckte att de var regelbundna med ungefär 5-6 minuter emellan. Han tyckte synd om mig som hade ont, så han tog saken i egna händer och ringde förlossningen och frågade om vi fick komma in. De på förlossningen tyckte inte att det var jätteviktigt att komma in, men sa att vi var välkomna för att göra en undersökning. Så Jonas började packa i det sista i BB-väskan samt ringde till Joppes mormor och morfar som kom och tog hand om Joppe. Själv så försökte jag få på mig något annat än badrocken som jag hade på mig, kände inte direkt för att åka in i den.
När vi väl kom iväg, så var det dags för den 30 min (långa) resan till Skövde och förlossningen. Fy så hemskt det är att sitta/halvligga i bilen och ha värkar. Vi parkerade i alla fall bilen klockan 23:45 och ringde på klockan för att få komma in på förlossningen. Väl inne där blev vi visade till ett undersökningsrum och efter en stund kom en undersköterska och en barnmorska in och ville ta en CTG-kurva. Jag hade ordentligt ont just då och till slut insåg nog barnmorskan att min förlossning nog var lite mer påbörjad än vad hon först trott. Hon beslutade sig för att känna på mig istället för att göra CTG-kurvan och det visade sig att jag var öppen 6 cm. Jag blev genast inskickad på ett förlossningsrum så jag kunde få lite lustgas. Underbara älskade lustgas tänkte jag, äntligen! Jonas undrade om jag inte kunde få någon annan smärtlindring, han såg på mig att jag hade riktigt ont. Men barnmorskan sa (precis som när jag skulle föda Joppe) att det var försent. Klockan var nu 00:30. Helt plötsligt ser Jonas hur min mage börjar att röra sig och jag känner med en gång att det är krystvärkarna som har påbörjat. Jag säger till barnmorskan som står vid datorn och skriver att nu kommer krystvärkarna. Hon skyndar sig ut ur rummet och ropar "Jag behöver min undersköterska nuuuu". In kommer en undersköterska och nu är det dags att krysta. Som vanligt ville de att jag skulle ligga på sidan, något som jag inte gillar alls. Men jag gjorde som de sa utan resultat, ingen bebis ville komma ut. Till slut sa Jonas till dem att jag föredrar gynposition, så de gick med på det och efter några få krystvärkar kom vår fina prins ut, klockan 01:09. Äntligen äntligen var det över, tänk att all smärta bara kan försvinna så fort när man får upp sin bebis på magen. En helt underbar känsla ♥




















